Den senaste tiden har överskottsmålets vara eller icke-vara diskuterats. En del hävdar att det bör bli lättare för staten att ha underskott i budgeten och öka statsskulden för att öka investeringarna inom samhällskritiska områden. Andra menar att det finns en risk att den finanspolitiska disciplin som har dominerat de senaste decennierna och som har tjänat Sverige väl riskerar att försvagas, vilket i förlängningen kan leda till misshushållning av samhällets resurser. En del befinner sig någonstans mittemellan och menar att det kan vara motiverat att balansera statsfinanserna över en period av några år.
Bland de som har uttalat sig i debatten är många kunniga och kloka så det är inte helt lätt att avgöra vad som kan vara rätt väg framåt. Det är uppenbart att Sverige har eftersatt underhåll inom stora delar av den samhällskritiska infrastrukturen. VA-systemet läcker, tågen spårar ur, vägarna krackelerar, energisystemet är underdimensionerat, försvaret eftersatt, skolor och sjukhus behöver uppgraderas mm. Det finns onekligen stora behov. Samtidigt har det finanspolitiska ramverket bidragit till att Sverige har robusta statsfinanser, vilket i sin tur säkert har bidragit till en relativt hög tillväxt de senaste 30 åren. Jämför man med 70- och 80-talen då skatter höjdes och staten lånade stora summor är det mycket som talar för att det ligger ett stort värde i en stram och återhållsam finanspolitik. Men å andra sidan kanske den strama finanspolitiken har bidragit till att det inte har satsats tillräckligt mycket på att upprätthålla kvaliteten på infrastrukturen. Å ena sidan och å andra sidan …
En intressant vinkel på frågan om huruvida man ska lätta upp överskottsmålet eller inte lyftes av Docent Niclas Berggren på Institutet för Näringslivsforskning. Hans poäng var att huruvida man ska överge överskottsmålet eller inte handlar mindre om nationalekonomiska teknikaliteter utan mer om vad man tror om vad som driver politiskt beslutsfattande. Är man av uppfattningen att politiken i stort vill väl och fattar relativt kloka beslut då kan det vara mer motiverat att lätta på överskottsmålet. Tror man att politiken mer drivs av att vinna val, gynna viktiga väljargrupper och särintressen då finns en risk att ökade resurser inte kommer att användas samhällsekonomiskt effektivt.
Till ovan skulle jag vilja addera den mjuka budgetrestriktionens logik. Verksamheter som har en mjuk budgetrestriktioner tenderar att bli slösaktiga och ineffektiva. Om dåliga investeringar och underskott kan ”gömmas undan” genom att ta nya lån, öka skatter mm så finns en risk det uppstår en hög grad av ineffektivitet. Om budgetrestriktionerna är hårda då måste verksamheter ”rätta mun efter matsäck”, d v s dåliga satsningar behöver hanteras för eller senare. Den hårda budgetrestriktionen driver fram effektivitet. Den mjuka budgetrestriktionen återfinns både i privat och offentlig sektor. Den är vanligare i offentliga verksamheter som kan höja skatter och kan sänka kvaliteten på sina tjänster. Offentliga verksamheter är i grunden också monopolverksamheter, d v s de riskerar inte att förlora sina kunder om de missköter sig. Den mjuka budgetrestriktionen i kombination med brist på konkurrens leder till ineffektivitet. Konkurrensutsatta företag som under någon period i är slösaktiga kommer för eller senare att behöva respektera den hårda budgetrestriktionen. Det kommer deras ägare att vara mycket tydliga med.
Givet att det finns en risk att en mindre stram finanspolitik leder till ”mjukare budgetrestriktioner” kan man fråga sig om man därmed inte bör vara för en uppluckring av överskottsmålet. Det är definitivt ett en rimlig slutsats. Det finns dock en medelväg och det handlar om att man måste organisera offentliga satsningar så att de möter en hårdare budgetrestriktion. Detta kan göras på olika sätt. I infrastrukturprojekt kan man exempelvis lägga upp dem så att budgetarna inte kan luckras upp så lätt och det kan inrättas tydligare extern kontroll av myndigheter. Man kan även tänka sig att näringslivet får ta större ansvar för att utveckla och förvalta infrastrukturen under lång tid. Detta kommer att leda till att man bygger in mekanismer som säkerställer ökat kostnadsfokus och ökat ansvar för infrastrukturens långsiktiga kvalitet.
Om man ska överge överskottsmålet bör man noga överväga hur man säkerställer en hård budgetrestriktion.
Fredrik
www.wikinarium.se
fler spaningar här: www.wikinarium.se/analyser
